Alla dessa sanningar!!

I bland känner jag att den här lilla byn som jag bor i är alldeles för liten. Jag känner det allt oftare och det oroar mig lite. En by där man inte ens kan köpa ekologiska ägg på Ica. Är den inte lite för liten??

I dag fick jag höra ett härligt rykte om mig själv, de kommer titt som tätt och jag önskar nästan att jag hade gjort i alla fall hälften av vad folk säger om mig, för då hade jag haft fantastiskt roligt!! I dag var det nån som sa att nån hade hört nån, som hade hört nån, som hade sett mig hångla med en kille iklädd snickarkläder mitt på gatan utanför mitt jobb. Tänk vad fantastiskt det hade varit om det hade varit sant!! Jag ser mig själv med en skitsnygg kille med lite halvlångt hår, vältränad, solbränd och han har bara snickarbyxor på sig... lite kallt nu i slutet av oktober... men det här är min fantasi, så jag får bestämma hur jag vill. Å lite hångel skulle minsann inte sitta fel!
Nu var det istället så att jag kramade om en av mina bästa, finaste killkompisar efter att vi hade ätit lunch, vilket för mig är minst lika trevligt eftersom jag älskar min vän. Men det ÄR ju helt enkelt inte lika spännande för alla andra...
Men det är väl så när man bor på ett litet ställe... där det inte finns ekologiska ägg på Ica... när man inte ser ut som alla andra... när man sticker ut lite. När man dumpat skiten ur en sååå snäll kille som det är sååå synd om!! För han kan ju omöjligt ha haft nåt med saken att göra??
Men jag bjuder gärna på det. Jag tänker fortsätta vara annorlunda, jag tänker fortsätta att ta på mig de kläder jag känner för, för jag gillar att vara fin. Jag tänker fortsätta att ha småkonstiga frisyrer i mitt hysteriskt röda hår. Å i bland, mina vänner, tänker jag till och med ta på mig min hatt!! Jag tänker fortsätta att vägra gå ner och handla i mysbyxor och skulle jag nån gång bli tvungen till det så tänker jag fan ta på mitt rödaste läppstift! Å jag tänker fortsätta att krama dem jag tycker om och jag tänker fortsätta att hångla med vem jag vill för det tycker jag är en mänsklig rättighet.
Jag kan hantera alla "sanningar" som kommer från människor runt omkring mig, de jag känner väl vet vem jag är och vad jag går för. Och de älskar mig, förunderligt nog, ändå.

Det som ändå oroar mig är när de elaka tungorna börjar prata om dem som inte kan ta det lika bra som jag. Jag har vänner som skulle ta väldigt illa vid sig. Hur ska det bli när mina barn växer upp och folk pratar skit om deras mamma? Hur ska det bli när mitt ex får höra sanningar om mig som inte finns? Det kommer ju att drabba mina barn! Undrar om alla nyfikna sanningssägare tänker på det? Förmodligen inte.
Mycket av det som sägs bottnar väl i en sorts avundsjuka kan jag tro, kanske i ett dåligt självförtroende? Att man inte själv har det så himla spännande och tror att alla andra har det. Men jag gillar ju att ta på min finaste kjol, lite läppstift och fixa till håret och jag blir jätteglad av alla komplimanger jag får!
Å Jag lovar att ni säkert skulle få hångla ni också om ni gjorde lika dant... i alla fall i ryktenas förtrollade värld! För DÄR, mina vänner, kan allting hända!!

Så, nu ser jag med spänning fram emot vad jag hittar på för kul härnäst, hoppas det är nåt riktigt roligt som jag kan tänka på när jag sitter här ensam om kvällen, gravt lappsjuk och stör mig på att de inte har ekologiska ägg på Ica.

Kanske ska ta och snacka med Lasse om den saken i morgon....

God afton, damer och herrar!

Macaronverkstad!

I dag bestämde jag mig för att försöka rycka upp mig lite. Och mitt bästaste sätt för uppryckning är alltid, utan några som helst tveksamheter, bakning! Jag älskar att baka, det är medicin för själen. Sen är det väldigt sällan jag äter det jag bakar, förutom bröd, men det är en annan femma.

Så i dag tog jag mina små och stuvade in dem i bilen och for in till Maxi. Att åka till Maxi en lördagsförmiddag med två barn som redan hemma i hallen skrek som två stuckna grisar över fel jacka, fel mössa och fel skor, är INTE uppryckande för humöret kan jag meddela! Hela världen handlar dessutom på Maxi på lördagsförmiddagar.
Men det går ju lite smidigare med den där scannern i alla fall, man bara betalar och går ut med grejerna... Om det nu inte är så att man råkar ut för en avstämning på allt man har handlat och måste plocka upp allting, betala och sen plocka ner allting igen, vilket vi givetvis fick göra... Under tiden tjatar två små barn för att de inte får hålla i sitt lördagsgodis. Lägg sedan till att man glömde att dricka kaffe innan man körde i väg också så kanske ni förstår att särkillt uppryckt så här långt var jag icke!!
I bland bara ser man den där väggen framför sig och inser att jag har faktiskt ingen aning om vart bromsen sitter och att man kommer bli en blöt fläck i vilken sekund som helst! Men vi överlevde.
Hem i full fart, prio 1: kaffe och sedan middag. Efter middagen lugnade vi ner oss lite och jag kunde fixa och pyssla i köket. Barnen lekte riktigt bra och jag kände ett litet uns av energi komma tillbaka i min uttröttade själ.
Så, fram med spritsar, mandlar, mandelkvarn, socker och ägg... kladda, kleta och gegga med fyllningar av olika slag, karamellfärg, choklad, vit choklad, hallon och citroner... Det är minsann lycka i det!!

Elis tyckte det hela var väldigt spännande!

Hallon-, choklad- och citronmacarons

Och så här fina blev de!

Tyvärr så flöt citronmacaronerna ut och blev bara pannkaka,

nästa gång blir det ingen saft utan bara citronskal i smeten!

De här små sötnosarna ska få följa med ner till lilla mor! De blir perfekta till eftermiddagsfikat efter söndagsmiddagen i morgon.

Kan slänga in en bild från mitt fina arbete också... Hannabanana och jag har inte alltid så mycket att göra och då får man passa på att piffa till sig själv lite. Då kan det se ut så här:

Absolutely fabulous!

Sen ringde min lille far. Vi pratar inte så ofta, han har nämligen en fantastisk förmåga att få mig att känna mig så där lagom deppig. I dag var tyvärr inget undantag. "Lilla Malin, det är minsann inte så lätt för en kvinna med två barn, i din ålder dessutom, att hitta någon som vill ha dig. Jag hoppas VERKLIGEN att du förstår hur svårt det är." Jag ska nog inte ringa honom på ett litet tag...

Och med de fina orden i minnet, så ska jag jaga mina barn en sväng runt lägenheten!

Ciao!

Man kan aldrig vara nere med en ballong!

Jag har världens bästa vänner. Det är verkligen så. De tar hand om mig när livet bråkar med mig, och det gör det ju oftast så de har rätt mycket att göra. Jag är helt övertygad om att jag inte förtjänar dem men jag gör mitt yttersta för att vara en lika bra vän tillbaka. 

I dag fick jag en hel påse med ballonger av en av mina bästa människor som vet hur ledsen jag varit... för man kan ju aldrig vara nere med en ballong enligt Nalle Puh och det är i alla fall lite sant. Så tack underbara fina fantastiska du!!!

Och nu funkar det ju att lägga upp bilder också! Så här kommer lite bilder från i går!
Vi börjar med de fantastiska skorna och den fina lilla porslinsrosen.

Och så den lilla blusen och koftan!

Och så två bilder på två söta fröknar från modevisningen!

Ann och Sara är ju grymt snygga!!!

Det får nog vara allt för i kväll... Nu ska jag ner i tvättstugan... Visste ni förövrigt att en minut i en tvättmaskins värld är ca fyra minuter i verkligheten?? Det är fruktansvärt irriterande när man står och väntar.

Hej hopp!

Ovän med Gud

I dag har jag och hösten varit på samma humör. Mina tårar ha fallit i takt med att regnet slagit mot rutan.
I bland tänker jag att mitt hjärta är som en lägenhet... i lägenheten finns det exakt så många rum som det finns människor jag älskar, alla har ett eget. Varje rum har en liten dörr så alla känner sig trygga och varma... men på en av dörrarna så stod det i morse en skylt med orden: "VAR VÄNLIG, STÖR EJ!"
En av mina älskade människor behöver tid för sig själv. Jag längtar så tills skylten visar sitt vanliga varma "VÄLKOMMEN!" igen. För det kommer den att göra....om ett tag. Då ska jag smyga in där i rummet och fylla det med häxvrål för att visa hur glad jag är!! Och det kunde varit så mycket värre. Det kunde stått "LEDIGT" på dörren till ett tomt rum.

Så vad gör man då, när man sörjer ett stängt hjärterum?? Jo jag hanterar det på samma sätt som alla vi kvinnor gör. Först gråter jag, sen flyr jag, i detta fallet till min syster i Halmstad, och sen shoppar jag!!
Med tanke på hur hög nivå det var på dagens elände så skulle jag egentligen ha behövt köpa minst(!) tre par SVIN-dyra skor med vansinnigt höga klackar. Men det blev en tripp till Emmaus i Söndrum i stället. Väl där fyndade jag faktiskt lite, bla ett par fin fina vita vintage Gabor-skor för 70 kr (de borde kostat minst 3-400) en liten porslinsros, en fuskpälskrage, en röd blus med vita prickar och en röd kofta med puffärm.
Men dem får jag lägga in bilder på en annan dag för de håller på att uppdatera här på bloggen.
Men tyvärr så hjälpte det inte så mycket.

Från Halmstad åkte jag sedan direkt till Vislandas församlingshem där den årliga modevisnigen ägde rum i kväll! Jag och Hanna, min kollega, skulle styla modellerna inför deras runway-show! Det gick fint som snus och alla var så glada och nöjda när vi var klara.
Det kommer nog ett par bilder på det också så småning om.

Så nu sitter jag här med två små söta barn sovandes i sina sängar. Ensam med en kopp te, med två stora fiskögon som svider och är ganska arg på den där skäggige mannen i skyn. Jag kan inte riktigt förstå varför han alltid lyckas bråka med mig. Som en skit taskig storebror som slänger spindlar på en ungefär.

Men i morgon så är allt säkert redan mycket bättre!!

På återséende!

Som en prinsessa!

I bland så kan det kännas som om jag bara skulle vilja stänga in mig i ett ointagligt torn, med en bred djup vallgrav runt, ett par elaka drakar som vaktar mig, och med en riktigt fet taggig häck runt om. Väl där inne skulle jag lägga mig och sova bort att skit som livet väljer att utsätta en för. Jag skulle inte kunna göra illa någon och ingen skulle kunna göra illa mig.
Jag la fram den här teorin för min vän Daniel, som jag för övrigt känt sen jag var 13 år, så han känner mig rätt väl. Han tyckte inte att det skulle vara nån bra idé... "Då blir du som en rulle Ballerinakex: Helt oemotståndlig och utmaningen att få ut dig skulle vara så stor att nån skulle komma och väcka dig ganska snart."
Han är snäll min vän.
Jag tänkte mer att det skulle vara som att äta en räka, eller nåt annat skaldjur: För mycket arbete för i stort sett ingenting liksom.
I vilket fall som helst så finns det väl inte så gott om ointagliga torn nu för tiden. Och Drakarna är visst omöjliga att få tag på också, så till vida man inte räknar gamla svärmödrar (Vilket iofs kan vara läskigt nog!). Och jag skulle möjligen sova ett par timmar och sen vara fasansfullt utråkad med tanke på att jag är sjukligt översocial. Så jag får väl helt enkelt lägga ner den planen och bara ta tag i det där livet och leva det så gott det går!

Och hade jag suttit där uppe i tornent hade jag ju aldrig träffat alla härliga människor som ger mig så mycket energi! Som alla fantastiska vänner jag har. Eller den störtsköna farbrorn som var och klippte sig i dag.
Det kommer in en stapplig äldre man som ser ut som en smal jultomte, långt hår och ett stort buskigt skägg. Det första jag gör är att tvinga honom att tvätta håret och under tiden berättar han att ingen har tvättat hans hår sen hans mamma gjorde det när han var liten, med tvättfat och varmt vatten från vedspisen. När det var klart var vi bästisar, han hade ingen aning om att det var så skönt att få håret tvättat. Han berättade att han hade varit sjöman som ung, att han saknade havet så det gjorde ont i hans gamla hjärta och att det enda han ångrade här i livet var att hade gått i land. Han hade seglat runt jorden flera varv, träffat människor från alla hörn och han sa att alla människor är samma överallt i grund och botten, att vi är alla bara människor...
Han visade sina tatueringar förutom ett par namn som han lätt rodnande sa att man inte skulle bry sig om. Men en haj på armen med ett skepp i solnedgången... den var han ganska stolt över fick jag se på hans överarm.
Sen skrattade han massor när jag skulle klippa hans mustach, för det kittlade så mycket och jag satte nästan ett hack i läppen på honom.
När han gick hem så hade han fått ny frisyr och skägget klippt och tackade så mycket för att jag pysslat om honom och för att han hade haft det jättetrevligt. Jag hoppas vekligen att han kommer tillbaka så jag får höra fler historier om havet.
Tänk om jag suttit fast i ett torn... då hade jag aldrig fått träffa den där härlige sjöbusen!!

Nu ska jag följa med Edvin ut på balkongen, för han vill titta på stjärnorna... Det tycker jag att ni också ska göra!

Adjö för nu!

Mamma... Du måste hitta någon att bli kär i!

Min son Edvin som är 5 och ett halvt år och jag brukar ha den här diskussionen ganska ofta för tillfället. Han tycker inte om att jag är ensam, att mitt hjärta flyger omkring alldeles fritt och ofångat.

Det är inte rättvist att både han, Elis (min yngste son som är 4 år) och deras pappa har någon att vara kär i tycker han. Men hur förklarar man då för två små pojkar att mamma faktiskt behöver den här tiden ensam? Att jag är glad för det här året, för nu har det snart gått ett år sen jag slog sönder min familj och att jag behövde den här tiden för att se vem jag är! Det är inte lätt!

Men det är ju inte så att mitt hjärta inte har landat nån gång under den här tiden... för det har det... det har landat handen på någon som viftade bort det och fångade ett annat. Och på någon som inte fick ta det för han redan har ett annat hjärta i sin andra hand. Och i bland finns det någon som försöker ta fatt det, men det är inte så lätt att få tag på är jag rädd! ;)

Men vem vet! Snart kanske det landar på någon som vill hålla det så där lagom försiktigt, så det inte går sönder igen, för det är ganska ömtåligt.

I dag har jag annars haft en av de tråkigaste dagarna i min karriär... Så lugnt på jobbet. Jag städade hela stället i alla fall så det blev rent och fint. Sen öppnade jag dörren för att vädra lite och fem minuter senare såg det ut så här:

Men jag kunde inte ens bli arg för löven var så fina när de prasslade omkring på golvet. Det var bara att ta fram sopborsten och städa om igen.

Vi gillar varandra... Jag och Hösten... så här ser vi ut tillsammans. Kortet är taget av min vän Nino dagen då vi hade Höstmässa på salongen tillsammans med grannbutiken.

Nu ska jag bada mina små lortiga barn och stoppa dem i säng. Efter det ska jag dricka en riktigt god chai-latte och äta ett par fikon och läsa klart min bok "Om Gud" av Jonas Gardell.

Vi ses igen!

PREMIÄR!!

Jaha... Då har man startat en blogg också.

Tänkte att det kunde vara en bra idé att starta en blogg dagen efter att man har dansat sig matt på ett uteställe i staden. Träffat vänner man inte sett på evigheter, kramats med de vänner man träffar hela tiden och sedan suttit uppe till klockan fem med en 18-årig whiskey i sin hand och tittat på youtube klipp där Johan Glans är helt galet rolig och Grotesco kör sin sketch om ett kilo mjöl. 

Så man kanske kan förstå att min dag inte har varit så värst aktiv. Jag vaknade i min söta väns dubbelsäng, ensam, eftersom hon har en alldeles förträfflig granne som hon sover hos i bland, så började dagen med en runda på Facebook. Jag medger att jag är fullständigt Fb-beroende...
Sen när jag lyckats få tag på min lilla söta fröken Jenny så åt vi en god frukost tillsammans och satt och pratade om livet. Vi är bra på det, hon och jag, det blir många filosofiska tankar oss i mellan. När vi var mätta och belåtna la vi oss pall i soffan och kollade på film. Big fish. Det är verkligen en helt fantastisk film...!
Jenny somnade och jag insåg att den barnfria helgen redan var över, det är underligt hur fort de går de där helgerna utan mina pojkar. Jag hinner bara ta mig precis upp över ytan och kippa lite luft innan de kommer hem igen. Mitt lilla superlimslagade spruckna hjärta älskar dem båda så det värker. Men en mor behöver också andas i bland.
Så jag fällde en liten tår över att min frihet kändes så kort.

Men nu är de hemma och sover som små änglar i sina sängar, och jag skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen.

Här tänker jag faktiskt sätta punkt för mitt allra första blogginlägg för att sedan gå och lägga mig. Jag ska drömma om prinsen som kommer på sin vita springare och tar mig och mina små i sin famn och älskar oss lyckliga i alla våra dar. Jag tror att han finns på riktigt, men än så länge nöjer jag mig med att drömma...

Så, god afton på er!

Jag och min Jenny <3