Vilken färg har själen?

Tänk dig själen som en målarbok. En sån där som du hade när du var liten. Där fanns det konturer av bilder... olika former, figurer... Svart på vitt. Du fick en ask med kritor och blev tillsagd att måla, men bara innanför strecken, inte måla utanför, inte slarva, inte göra fel! "Titta så fint alla andra gör!" Måla gräset grönt och blommorna röda. Solen ska vara gul och himlen blå. När min teckning blev målad så lyssnades det nog inte så noga på vad fröken sa...
Jag blev inte målad innanför strecken för det fanns så mycket annat att tänka på. Visst solen målades gul men det lades till regnbågar på himlen och små nyckelpigor i gräset. Det klottrades små hjärtan överallt, äpplen i träden och fjärilar på rosa moln.
Jag gillar min teckning, full av sprakande glada färger. Målad lite utanför de hårda, bestämda, svarta linjerna. Lite lagom härligt fel, full av små egna detaljer.

Men i bland blir bilden utriven ur målarboken. Hamnar i en vattenpöl i regnet och alla färger flyter samman... luckras upp... blir skör och ömtålig.
Där ligger min bild i en pöl och hoppas på att någon ska plocka upp den, torka till den, uppskatta de kladdiga, sammanflutna färgerna... rama in den och hänga upp den på väggen i vardagsrummet och stolt visa upp den för sina vänner. "Titta vad jag fann i vattenpölen utanför! Visst är den fantastiskt vacker!?"

Men min bild ligger där i pölen och väntar... Väntar förjäves... Tröttnar på att vänta... Jag har världens sämsta tålamod. Så jag plockar upp den själv... vrider försiktigt ur det tunna bräckliga pappersarket och jag tar fram nya kritor, fyller i färgerna så gott det går... Så gott jag kan. Hinner inte måla så noga, för mina barn står bredvid och väntar på kritorna, de hjälper till att fylla i lite också, så det går lite snabbare. "Jag ska måla hela världen lilla mamma! Skynda dig nu. Vi vill också rita!" Så det blir visst lite färg utanför de svarta linjerna...
Men det blir vackert... För jag och barnen har många klara, starka färger i vår ask med kritor.