Mitt lilla hjärta flyger!: Hur svårt ska det behöva vara?

Livet alltså... hur svårt ska det behöva vara? Det enda jag skulle vilja är ju så klart att vara lycklig. Att vara tillfreds med den jag är, det jag har och det liv jag lever.
Jag önskar att jag skulle kunna finna den människan som hjälper mig att känna så. Min jämnlike...min själsfrände...som ger mig tillräckligt mycket motstånd för att alltid vara intressant. Som förändras i takt med mig så vi utvecklas tillsammans, växer i hop istället för i sär, den där människan som tittar på mig som om jag vore den vackraste kvinnan i världen när jag är nyvaken, mitt knallorange hår åt alla håll och som kysser mig passionerat trots att jag har världens äckligaste morgonandedräkt.
Han som tycker att jag är underbar och tröstar mig när jag ligger och pms-gråter i soffan, känner mig eländig och fullkomligen frossar i choklad. Han som inte bryr sig om att jag är värdelös på att städa, för han är lika dålig, sen hjälps vi åt istället för att gnälla på varandra om vem som dammsög eller diskade sist. Nån som inte mår dåligt av att mina strumpor och använda trosor inte hamnar i tvättkorgen direkt utan ligger å skräpar på golvet strax nedanför, för jag råkade missa den när jag satt på toa och försökte kasta prick... (Har ju bollsinne lika med noll liksom)...som kan leva med att det inte alltid finns matchande sockor i lådan...
Den där någon som ser på mina barn som sina egna, kanske har han också barn så vi kan ha en hel skock bråkande ungar runt oss.
Nån som vill ligga i sängen med tända ljus och dricka whisky efter att barnen somnat och prata om livet, om hur vi ska leva det tillsammans och om hur lyckliga och kära vi är i varandra.
Mannen som jag kan bråka med, bli vansinnig på! Som jag kan bli vän med igen, be om ursäkt till för att jag är envis och dum och som kan erkänna att han är envis och dum, för att sen ha försoningssex i timmar...
Den där mannen som förstår att det inte går att förstå sig på mig och min känslo-berg-och-dal-bana. Glad ena stunden, sur nästa, kåt, ledsen, trött, sprallig, mysig och framför allt förvirrad. Men han accepterar det ändå.
Nån som varit lika trasig som jag, med ett hjärta fullt av 1000 stygn, som förstår att man måste vara rädd om varandra för att klara ett liv tillsammans.
Den där killen som hittar mig och vet att det är rätt... för som en killkompis sa: "Det är alltid vi killar som hittar er tjejer, för ni vet inte vad ni letar efter!!"

Nu är det inte så att jag inte trivs som singel! För det gör jag! Det går jättebra! Jag har haft så himla roligt de här snart två åren som jag och barnen varit ensamma. Jag har haft fantastiskt sex och jag har haft sex jag, så här i efterhand, kunde varit utan. Jag har fått vänner för livet och träffat spännande nya människor jag annars aldrig mött. Jag har fått komplimanger och förslag som skulle få flickvänner att hata mig (för det är så det funkar, det är mitt fel av nån underlig anledning, inte deras man som går över gränsen)
Jag har behövt den här tiden för att se vem jag är. Jag tar alla beslut, jag behöver inte ta hänsyn till nån annans åsikter och mina trosor kan lugnt ligga kvar på golvet tills dess att jag finner det lämpligt att flytta över dem till tvättkorgen.
Ärligt talat är jag livrädd för att han ska komma... den här mannen... för jag vet ju att jag klarar mig strålande bra utan honom! Men ändå fattas han här... i mitt liv... mannen vars brister jag kan leva med men vars hjärta jag inte vill leva utan.