Man ska nog inte förstå allt...

Jag steg uppför med skjutna vingar genom glass-slott i aprilskyar
och fjädergrottor överallt, har sett de bästa moln.
Men nu skymmer de solen, de regnar och snöar på varenda en
och allt jag borde ha gjort men moln kom ivägen.

Jag har sett på moln från båda sidor nu,
från in och ut och ändå ser jag nu bara molnillusioner
och nu minns jag har aldrig förstått mig på moln, inte det minsta.

Kom sommarnätter under stjärnor kom, med ensamheter dagen om
och om du behöver den finns aldrig gryningen har sett hur kärlek vunnit.
Försvunnit och förlorat, och du lämnar de skrattande när du gått
och om du brydde dig säg inte till nån ge inte bort dig själv.

Jag har sett kärlek från båda sidor nu,
från och ge och ta och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag jag förstår inte kärlek, inte det minsta.

Och jag skulle ha ringt dig ikväll men handen fastnade framför mig,
och jag skulle sagt; "jag älskar dig" men stolthet kom i vägen.
Och du eller jag vem är konstigast, är det bara jag som förändrats
ja nåt är borta men nåt hittas, varje dag.

Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta.

Har sett allt från båda sidor nu,
från in och ut och ändå ser jag nu bara illusioner.

/Håkan Hellström lyssna här


Den här låten har rullat i mitt huvud nu ett tag. Det är nästan så att jag borde börja störa mig lite på den... Men den är ju så fin så man dör lite grand. Och det är ju verkligen så där det känns just nu. Jag förstår mig inte på nånting...inte det minsta.
Jag kämpar hårt för att vara sann, ärlig och rak mot mig själv i kärleken, livet och mot människor jag umgås med. Jag vill gärna ha svar på mina raka frågor och jag har så svårt att förstå när andra inte bemöter mig på samma sätt. Jag är bara bra på att spela spel och leka om jag vet att det är just det: en lek. Och det är ju faktiskt fantastiskt roligt att leka! Men jag vill gärna veta vilket innan så jag kan skydda mig själv från ovälkomna sprickor i mitt hjärta.
Eftersom jag oftast försöker vara så där ärlig, så sätter jag ju mig själv i klistret i mellan åt. Många gånger så känner jag mig bara dum efter att jag spillt ut allt jag känner och tänker. Sen så får jag stå där som ett litet rodnande rödhårigt troll bland en massa grå vättar som tittar konstigt och förvirrat på mig. Men jag vill inte behöva skämmas för att jag är den jag är, för jag tycker att jag är ganska bra. Varför är människor så rädda för varandra och för sig själva??

Vi är rädda för att såra andra (det är jag också, hatar det!) Men det är väl ändå bättre att ha ont ett litet tag än att inte känna nånting alls?
Vi är rädda för oss själva, vi vågar inte känna efter hur det känns inuti. Vi bara rusar på mot all den där lyckan, alla de där pengarna vi tror ska komma en dag och glömmer fullständigt att leva här och nu. Har inte alla samma brinnande passion där inne i hjärtat som jag har?? Livet är ju underbart! Även om jag inte förstår mig på det... inte det minsta.

Vi glömmer att se det som är viktigt. Det som skulle göra oss lyckliga om vi bara öppnade ögonen. Vi kapslar in oss i små skyddande puppor och blir små grå klumpar som inte vill såra, som inte vågar bli sårade, som inte vill se, inte vill synas. Vi vågar inte älska oss själva eller dem omkring oss.
Jag vägrar att bli en puppa. Det har jag redan varit allt för länge... Jag tänker försöka bryta mig ur och vara en galet färgsprakande älva som flyger omkring, glittrandes i solen och nyfiket njuter av livet här och nu. Jag ska kämpa som en tok för att älska som om jag aldrig blivit sårad den dagen jag träffar kärleken igen. Inte för att jag förstår mig på kärleken... inte det minsta.
Men man behöver faktiskt inte alltid förstå allting... det är dock nåt jag kommer att få kämpa med för att acceptera då Gud valde att inte ge mig nåt tålamod utan bara viljan att få veta svaren... Helst så fort som möjligt!

Men glöm inte att leva, mina vänner! Lev allt liv ni bara kan!

För det är härligt!