Det här inlägget kommer att bli långt... men om ni vill veta vem jag är innerst inne så ska ni fortsätta läsa.
När jag var liten läste alltid min mamma Gud som haver för mig och min syster innan vi skulle somna. Den slutade alltid med "...den Gud älskar lyckan får." Jag insåg ganska snabbt att jag inte är en av dem som "Gud älskar" och bara får lyckan så där hur lätt som helst. Jag är en av dem som får jobba skiten ur mig för att bli lycklig, vilket förvisso inte gör mig unik på nåt sätt för så tror jag att vi alla känner det i bland.
Om jag vill ha något eller bestämmer mig för något blir det sällan så utan att det har gått riktigt åt helvete minst 5 gånger på vägen.
Jag har blivit mobbad i skolan, sen kom jag till en ny skola och fick vänner för första gången i mitt liv. Jag har i hela mitt liv haft en massa dispyter med min far (Han vet alltid bäst och det tycker inte jag ). Jag har varit i ett förhållade där min sambo hotade att slå ihjäl mig. Men jag blev räddad av världens snällaste man. När vi ville skaffa barn tillsammans tog det 3 år av behandlingar, sprutor, tårar och + 15 kg innan sönerna kom. Efter 8 år tillsammans lämnade jag honom för kärleken var inte stark nog att hålla mig kvar.
Min älskade salong kämpar jag fortfarande med för att den ska ge mig den inkomst jag behöver för att ge mig och mina fina pojkar ett bra liv.
Och det senaste året har varit en total berg-och-dal-bana!!
Det började med att jag sörjde förhållandet jag slagit ihjäl efter en lång tids lidande. För det känns verkligen så. Som om något dog. Å det var jag som gav det dödsstöten. Jag var tvungen att begrava det för att gå vidare. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat i hela mitt liv.
Därefter har jag flörtat (vilket jag tycker är vansinnigt roligt), dansat (vilket är minst lika roligt, dessutom motion), träffat människor jag aldrig skulle träffat annars och haft så galet roligt så jag nästan spruckit av lycka. Men med varje lyckligt tillfälle har det också hänt något sorgligt, jobbigt och hemskt. Det måste tydligen vara någon form av balans. Som midsommar i Halmstad tex... en av de roligaste helgerna det här året! Innan vi åkte så bröt jag min tå. Så typiskt mig! Det är inte lätt att dansa i högklackat med en bruten tå hela natten kan jag meddela. Det gör ont så in i helvete! Jag vågar knappt tänka på vad som kommer hända i samband med min Stockolmsresa nästa helg!
Allt jag önskar är att jag ska få vara så där kärleksfilmskär och lycklig som man ser på bio. Jag svämmar nästan över av kärlek, ömhet, passion och värme i bland. Jag är en människa som är väldigt fysisk, jag älskar att kramas och pussas och jag tar gärna i människor som jag tycker om. Jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr. Det bor en massa innerlighet i mig. Jag visar ganska tydligt vilka som betyder mycket för mig.
Jag har en stark vilja att vara andra till lags, vilket många gånger är en svaghet eftersom jag ofta sätter mig själv åt sidan. Sen har jag blivit så satans kräsen efter allt jag varit med om så den rätte kanske helt enkelt inte finns. Men skulle någon stryka min kind och kyssa min panna just nu så skulle jag förmodligen bryta i hop och börja gråta eftersom jag är helt utsvulten på den sortens närhet.
Jag blir sällan arg eller sur... jag blir ledsen och besviken. Och skulle jag nån gång bli riktigt jävla förbannad så börjar jag lipa... Vilket sällan har den effekt jag är ute efter.
Jag är en känslomänniska som följer mitt hjärtas impulser, jag blir lika snabbt ledsen som jag blir glad och det skiftar hela tiden så det är inte alltid så lätt att hänga med.
Men om man sammanfattar mig så är jag nog en ganska komplicerad varm, innerlig människa som är jäkligt snäll... oftast. Jag har en fruktansvärt dålig och låg humor och skrattar oftast åt helt fel saker och på helt fel ställe. Jag kan vara lika porrig som jag kan vara ljuv och jag kan vara lika frispråkig som jag kan vara blyg. Jag älskar att baka och laga mat och jag är riktigt bra på det dessutom. Jag är ganska slarvig fast jag gillar att ha det fint omkring mig. Jag är bara för lat för att städa helt enkelt, det är ju så tråkigt! Jag är urusel på att ljuga och försöker att vara rak och ärlig. Jag hatar att göra andra illa men inser att livet är för kort för att ha människor omkring mig som tar min energi utan att ge tillbaka.
Och jag önskar bara att Gud kunde gilla mig lite mer så att inte allt blev så förbenat krångligt.
Men som en av mina kunder sa till mig en gång: Svåra saker händer starka människor. Andra hade inte klarat av det utan att bryta i hop. Du är stark Malin och du kommer att bli lycklig.
Jag väljer att tro på henne och det finns alltid de som har det så mycket värre. Så mitt liv är nog ganska bra ändå.
Sådär... nu har jag varit så där läskigt öppen och ärlig så jag nästan ryser lite... men nu vet ni lite mer om vem jag är.
Ha en skön Söndag.
Ett litet ps: Jag och Gud är inte så goda vänner längre. Jag har slutat att försöka vara honom till lags, han är ändå aldrig nöjd. Jag väljer att tro på det goda i varje människa istället och på detta livet som vi har före döden. Jag väljer att tro på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar