Utegångsförbud och skogspromenad!

Jag har fångat in mitt hjärta för ett tag. Det har fått utegångsförbud. Det kommer att sitta fast i kedjor och bojor bakom lås och bom i den mörkaste delen av mitt bröst tills det att det kan skilja på rätt och fel. Det måste sluta fastna på dem som i slutändan alltid väljer någon annan. Det är så oerhört tröttsamt. Det måste försöka göra mig lycklig nu. Det blir alltid trampat på och rivet i bitar, ni anar inte hur mycket superlim det har gått åt de senaste åren för att få det någorlunda helt igen! Å när jag väl klistrat i hop det så fattas det alltid bitar... som de där små pusselbitarna till 1000-bitarspusslet som blev uppsugna av dammsugaren.
Men det är ju en rätt lurigt liten sak det där, så det kommer förmodligen att hitta ett sätt att smita ut genom ett fönster som står på glänt när jag inte tittar och hitta på nya bus. Det verkar redan försöka lura mig till att släppa det löst igen, det bönar och ber och snart börjar det väl muta mig också. Och känner jag mig själv rätt så kan jag inte hålla det inne särskilt länge... Det är ju vår menar jag, och snart åker jag till Stockholm på minisemester... det finns inte en chans att jag kan hålla det i styr bland alla söta pojkar där!

På tal om vår och vackert väder så var jag på promenad med min gode vän här om dagen. När han får välja väg, vilket jag i allra största mån försöker undvika, så hamnar vi alltid i skogen. Detta är nu vad som hände när jag för ett svagt ögonblick lät honom välja vart vi skulle. Solen strålade och det var helt underbart väder ute! Vi började traska in på en liten skogsväg och hamnade på en äng... där var vi tvugna att ligga och vila en stund innan vi kunde gå vidare, vi hade ju trots allt gått i minst tio minuter. Så där låg vi i solen bland vitsippor och nyutslagna björkar. När vi sedan gick vidare så slog vi in på en liten stig... eftersom Frasse visste precis vilken väg vi skulle gå så var det ju lugnt... i ca fem minuter... sen vart det ingen stig längre... och efter ytterligare fem minuter så vart vi vilse. Jag rev upp ett sår på benet, blev dyngsur om fötterna efter att vi båda trampat ner i en gyttjepöl, höll på att trampa i en jättehög med älgbajs och hela tiden höll vi utkik efter det onda vildsvinet som hade omringat Frasse ett par dagar tidigare. Men det enda djur vi såg på vår lilla tur var en ödla som förskräckt pilade i väg när vi kom klampandes.
Frasse kastade en kotte och bitar av pinnar på mig... han är synnerligen sympatisk min gode vän.
Tillslut hittade vi trots allt teckan på civilisation och en riktig stig. Vi tog oss hem tillslut törstiga, trötta och jag lite mer solbränd på näsan än vad jag hade räknat med. Men det var ändå en helt strålande trevlig skogstur!
Jag spenderade de närmsta timmarna efter detta äventyr med att ligga i solen och vila med ett stort glas vatten och Lou Reed's Just a perfect day i lurarna.

Gårdagen spenderades med mina fina vänner ute på stranden i Torne. Vi hade med oss baguetter med salami och brieost, kaffe och till efterrätt grillade vi banan med massor av choklad på. Efter fyra timmar i solen var jag helt nerlusad med fräknar, hade en svag nyans av tomat som under kvällen blev ännu mer klädsamt intensiv. Men nu har man ju fått lite färg i alla fall...

Och jag måste säga att trots allt så är jag riktigt lycklig... det är sannerligen ett skönt liv.

Här om dagen plockade Elis blommor till mig och satte i mitt hår, för han ville att mamma skulle vara vacker, sa han... så lyckan finns lite överallt...

Glöm inte bort att finnas!